Red Sox rekordsäsong dissekerad

Den här posten är inspirerad av våra goda vänner på Veckans MLB.
Deras informativa podcast är alltid glad och på ett sant västkustmanér fylld med värme och humor. Ibland vill vi rätta podden, särskilt när de pratar om Nationals som vi punktmarkerar. Tex var det så att Shawn Kelley hade en incident med Nats coach Davy Martinez där Davy la sig platt. Martinez börjar få ett riktigt mesigt rykte, ständigt kämpande för att vara alla spelare till lags. Istället klev GM Mike Rizzo fram och avskedade Kelley på studs för sitt osportsliga och ovärdiga beteende mot sin manager. Nåja, det är ett stickspår. Poddens inspirerade främst till att tänka på Red Sox och deras möjlighet till rekordsäsong.

Ett sidostick är att vi jobbar stenhårt med att vara positiva, men efter en civil karriär inom finansvärlden med uppdrag som handlare och strateg på räntesidan är det ibland svårt. Till sin natur är vi ”räntemänniskor” födda med en ”baissekeps” istället för en baseballkeps. Förklaringen är enkel. Alla obligationer har samma slutvärde, 100. Uppsidan är alltså begränsad. Nedsidan är däremot obegränsad, en obligation kan faktiskt gå till 0 och därför gäller det som räntehandlare att alltid förstå det värsta möjliga scenariot, det bästa möjliga spelar nämligen ingen roll.

Det är alltså med dessa glasögon vi tar oss an Red Sox. Laget har spelat 116 matcher och har vunnit 81 av dessa för .698. Det är 46 matcher kvar att spela och det är inte omöjligt att man tar hem 32 + 81 matcher vilket ger totalt 113 segrar. Med hjälp av Fangraphs Zips projections för resten av säsongen ser vi att laget kommer slå totalt 235 Home Runs och stanna på 963 runs. Man står just nu på 157 HR och 625 runs vilket innebär att det blir 78 Home Runs och 338 runs i de nästa 46 matcherna. Justerar vi ned det hela på spelarnivå (Kinsler och Pedroia lär inte slå många homeruns i närtid) hittar vi 67 HR och 290 runs. Det blir över 6 runs per match, klart mer än de 5.4 man klarat av hittills och en stor anledning att misstro Fangraphs Zips projections. (dock skall tilläggas att deras lag projections hamnar på 5.12 för rest of season) Men det är klart, har man en spelare som Mookie Betts som var ute och cyklade igår så kan allt gå.

Tittar vi på motståndet hittills är man 9-4 mot Rays som man och 6 matcher kvar mot. Från oss får man inte mycket cred för dessa segrar. Orioles är typ sämst någonsin och Red Sox är 10-2 hittills mot fåglarna från Charm City. Nu kommer en serie på 4 matcher och mot slutet blir det 3 matcher till. Efter utförsäljningen av O’s bullpen borde man ta alla dessa matcher. Blue Jays är också bedrövliga och Red Sox är 12-4 med 3 matcher kvar att spela. Att laget är något särskilt visar dock statsen mot The Evil Empire som är ett riktigt bra lag i år. Nu är man 8-5 efter att ha svept Yankees i en fyramatchers senast. Det är sex matcher kvar här, men Yankees känner sig knappast slagna på förhand.

Mot ruttna lag som Royals, White Sox, Tigers och Rangers är man 15-6 och man har 4 matcher kvar mot White Sox. Schemat framåt ser lätt ut med 25 matcher där man inte ska kunna förlora någon. Sedan har man 21 matcher mot lag som Yankees, Indians, Astros, Braves och Phillies. Av de 25 självklara segrarna förlorar man förstås någon, det är ändå baseball vi pratar om. 21-4 kanske är realistiskt? I de svåra matcherna kanske man går 11-10, med lite flyt 13-8 och säsongen slutar då på 81+21+11 segrar = 113 segrar! En risk är förstås att motivationen börjar tryta mot slutet och då kanske man går 18-7 och 8-13 istället. Då hamnar man ”bara” på 107 matcher. Intressant här är att Fangraphs, trots sina vågade individuella projections sätter Red Sox på 108 segrar.

Fangraphs har även Yankees (101) och Astros (102) på över 100 segrar, ett magiskt år för dessa tre klubbar alltså.

Just schemat och American Leagues extraordinära uselhet gör att det är svårt att bedöma Red Sox på bara antalet W jämfört med L. Det blir lite samma argumentation som gäller varför man inte ska bedöma en pitcher på antalet W.

Tittar vi på lagets stats ser vi att man toppar AL på antalet Runs per match, men det är ingen jätteskillnad mot Yankees och Indians. Man har 77 Hits fler än Indians och mönstret upprepar sig med dubblar och tripplar. Intressant är dock att man är långt efter på the long ball. Här ligger man bara fyra, långt efter Yankees, men bara något enstaka efter Indians och Angels. Man har flest RBI och delar Stolen Bases med Indians. Man ligger bara fyra i antalet walks, långt efter överlägsna Yankees, men kollar man antalet strikeouts så har vi en stor del av förklaringen. 895 SO kan jämföras med Yankees 1016 (Rangers toppar med 1114). Red Sox har högst BA .269, högst OBP .338 och sluggar .461. Inget jätteimponerande siffror om vi tittar historiskt, det räcker verkligen inte för att säga att det här är det bästa Red Sox – laget någonsin. Man är tvåa i antalet Left On Base bakom Rangers, det hade alltså lätt kunnat gå än bättre.

Sedan de nya bollarna gjorde entre har spelet ändrats drastiskt, bara för fyra år sedan var det small ball som gällde. Home Runs var värdelösa, det gällde att komma ut, stjäla, trycka in runs genom sacrifes och så vidare. Nu har pendeln svängt helt och de flesta lag svingar vilt for the fences.

Nyckeln till Red Sox framgång ser ut att vara att man kombinerat long ball med small ball på ett bra sätt. Visst man slår färre homers än Yankees, men man får ändå in klart fler runs. När Yankees får ut folk genom walks slösar man bort dessa genom att fortsätta vilja slå ut bollen ur stadion medan man i Red Sox mer förvaltar sina chanser.

Offensivt är siffrorna som sagt bra, men inte övernaturligt bra om vi tittar på Batting Average. Man är klart sårbara i vilken situation som helst mot bra lag.

Defensiven är vi än mer tveksamma till. Astros släpper in klart färre runs per match till exempel. Man har kastat två complete game, men Indians har fem. Det som imponerar är att man bara gett upp 117 Homers, bra stats att ha när man möter Yankees. Indians, Mariners och Astros är mil bättre på att inte ge upp walks, men samtidigt är Red Sox trea vad gäller antalet Ks.

När man skärskådar statsen kliver Indians in som en allvarlig utmanare till Red Sox, man ser bättre ut på många viktiga stats och har faktiskt slösat bort 12 quality starts medan Red Sox bara förlorat 5 quality starts. 9 matcher har förlorats av Red Sox Bullpen här toppar Yankees på 5 och White Sox har 14 sådana förluster, alltså när startern skulle fått ett W om bara bullpen konserverat ledningen. Vad gäller antalet Quality Starts ligger Red Sox trea på 59, men det är långt efter 79 för Astros och 72 för Indians. Tittar vi på de individuella starters som Red Sox har är Chris Sale förstås stjärnan. Price har ett mycket bättre år än väntat och Porcello har genomgått en metamorfos. Grabbarna i Veckans MLB pratade om Game Score i senast programmet. Här ser vi att Chris Sale är bäst i AL. Både Price och Porcello är dock högst mediokra i den statsen. Deras högstanivå har varit hög, men lägstanivån bedrövlig. Faktum är att Eduardo Rodriguez varit jämnare än både Price och Porcello. Just ojämnheten kan bli ett problem i en serie. När antalet matcher är få behöver man bra starting pitching i alla matcher. Som closer har Kimbrel 33 Saves och 4 Blown Saves, inte illa.

Vi har sett många Red Sox matcher på slutet och visst imponerar laget. Mookie och Martinez är helt outstanding och Benintendi och Pearce mycket bra. En skadefri Bogaerts är ett måste.

Rotation är bra, men det är bara Sale som är en riktig stjärna.

Slutsatsen blir ändå att vi ännu inte är frälsta på Red Sox. Porcello har aldrig fått ett W i en slutspelsmatch och har ett ERA nära 7 i ALDS och han fick aldrig starta när han spelade i World Series. David Price är 2-8 i postseason med ett ERA över 5. Det är inte en rotation man kan lita på helt enkelt och man kommer inte möta några fåglar som Blue Jays och Orioles i slutspelet.

Vi säger SYN och ser fram emot att få se Red Sox och Sale vinna sina matcher.