World Champions!

Precis tillbaka från den akutöppnade sportaffären är det dags att ta sig lite tid att skriva av sig det värsta. Vi har våndats, nästan kräkts och hjärtinfarkten har varit nära. Vårt älskade Nats låg länge under mot en Greinke som pitchade som en gud och hopp var inte något vi kände.

Så kommer det. Visst var vi nöjda med att Money Max höll nere siffrorna trots att han släppte ut varenda liten elf på bas. Baseball är a game of inches och i soffan protesterade vi varje missat call av umpen bakom plattan.

Efter Greinke kommer syndafloden och Nats får träff på träff och runs bara rinner in. Man kan inte tro det, och vet att det går fort att få tillbaka oron om man låter tron och hoppet ta plats i bröstet.

Den här serien var en sådan otrolig reklam för sporten. Det var små marginaler och spännande hela vägen in i mål.

Våra säsongsbiljetter gjorde att vi kunde gå på den första hemmamatchen i World Series. Det var en underbar upplevelse trots förlusten och känslan att vi gjorde det vi skulle och att det hjälpte till fanns där ikväll. Innan säsongen startade var vi nästan arga för att man inte gick in i rebuild. Utan Harper var det svårt att se det här hända, men Rendon tog det viktiga klivet in i rampljuset och frälste laget. Rendon är ändå ingenting mot det bästa fenomen baseball skådat på länge. (J) Uan Soto har förutom att bidraga till lagets produktion med sitt slagträ sett till att skapa en ungdomlig glädje och stolthet. Det har kramats och dansats i Nats dugout på ett sätt som inget annat lag före detta har gjort.

Laget vi älskar har överlevt fem elimination games på vägen till titeln och sannolikheten att det skall lyckas är såklart minimal. På något knasigt sätt gick det.

Att det är Kendrick känns extra osannolikt

Man får inte glömma att ge cred till ”Baby Shark” Parra som tillsammans med Soto skapade en elektrisk atmosfär mot slutet av säsongen. Den glädje laget känt har varit väldigt icke baseball, men det har varit så äkta att alla känt det. Belöningen var guldmedaljen!